Från gatan kommer besökaren genom portskjulet in på Norrgårdens gårdsplan, som genom en stenmur är avdelad i fägård och mangård. Runt den till stor del flislagda fägården ligger stall, ladugård och logar. Den stora, något nedsänkta fyrkanten visar gödselstackens plats. Intill muren är gårdens brunn, med vipp och brunnskar av kalksten. Även vattenhon för djuren är av huggen sten. På fägården står ett grönmålat duvslag. Uppe på mangården ligger boningshusen och till höger bodlängan.
Norrgården är en gammal släktgård. Den äldste kände ägaren i släkten var Lars Olsson, som står skriven för gården 1737. Åren 1808-1841 ägdes den av Lars Andersson och Anna Månsdotter. Därefter övertogs gården av sonen Johan Larsson, som samtidigt gifte sig med Stina Persdotter. Hon var förmögen bonddotter från Lopperstad i grannsocknen Runsten och satte som krav för giftermålet att Johan skulle bygga henne ett nytt hem, minst lika fint som hennes föräldragård. Men eftersom detta var i en tid då man ännu praktiserade den goda seden med hemgifte, förde Stina med sig en en imponerande summa pengar och kreatur i flytten. Med hjälp av all denna rikedom gick Johan snabbt till verket och strax efter bröllopet 1842 stod det nya huset klart.
Den vackra, tjärade manbyggningen dominerar fortfarande gårdsplanen och står helt oförändrad sedan den byggdes. Huset är en s k salsbyggning, med en längd som är lika med dubbla bredden och en sexdelad plan, en hustyp som under 1800-talets första hälft blev det verkliga statusbygget på mellersta Ölands rikare bondgårdar. Förebilden fanns i 1700-talets prästgårdar. Runstens stora prästgård uppfördes 1828 och med den introducerades det brutna taket i byarna utmed den östra kusten. Därefter försågs de flesta salsbyggningar med brutna tak under perioden 1830-1865, varefter man återgick till det raka sadeltaket. Salsbyggningarnas popularitet hörde säkert samman med att spån och tegel blev mer allmänna. Tidigare var taken torvtäckta, men att lägga torv på ett brutet tak lät sig inte göras.
Huset är uppfört med hörnstolpar och grova plank av ek och fur. Endast gavlarna är panelade och värt att lägga märke till är att den norra av dessa är rödstruken. Den vetter nämligen ut mot vägen som leder förbi byn mot Långlöts kyrka och det var den gaveln de förbipasserande såg. Rödfärg var både dyrbarare och förnämare än tjära och bidrog till att höja gårdens sociala anseende.
Innanför förstugan ligger husets förnämsta rum, salen. Den saknar eldstad och användes endast vid större kalas, då det fanns andra sätt att hålla värmen uppe. I salen stod de finaste möblerna och oftast också en dragsoffa, uppbäddad med det bästa sänglinnet, som skrytmöbel. Utmed fönsterväggen är en långsoffa i gustaviansk allmogestil placerad. Stolarna runt salsbordet är tillverkade av en möbelsnickare i Gårdby, kopierade efter stolarna i kaptenens salong på ett främmande fartyg som strandat utanför kusten.
Förstukammaren till vänster har rörspis och schablonmålade väggar. De båda grant utsirade stolarna kommer från Gärdslösa. Salskammaren ståtar med en flat kakelugn med frisdekor i Karl Johanstil. Vardagsrummet till höger har öppen spis och är traditionellt möblerat med högt uppbäddad dragsoffa och slagbord vid gavelfönstret. Det intilliggande köket är som ofta nog i hus av denna typ ganska litet. Det har kvar sin öppna spis med ringkråka och bakugn.
Undantagsstugan
Då Johan Larssons far överlät gården på sonen, förbehöll han sig för sin och hustruns livstid s k undantag, vilket betydde att Johan hade skyldighet att förse föräldrarna med bostad och vissa naturaförmåner så länge de levde. De flyttade in i gårdens låga undantagsstuga norr om det stora bostadshuset, ursprungligen uppförd på 1840-talet och hitflyttad 1958, och ett kontrakt upprättades, som noga bestämde vad som gällde i framtiden:
”Som wi Undertecknade enligt Lagfarts protocoll af den 8:tonde Marti 1842 hafwer så wäl emot lösen som emot betingade Undantagswillkor lämnat wår ägande Krono Skatte Hemmansdel 5/16 Mtl No 1 Himmelsberga, så hafwer wi då wi afstår med brukningen på nämnde Hemmansdel och den aflämnar till wår son Johan Larsson och hans då warande Hustru till wår framtida lifs bergning förbehållit oss följande uti Undantag nämligen 1:0 Uti Spannemål 8 tun. Spannemål hällften Råg och hällften Korn, 1 skäppa wete, 3 Tun. pottater samt en kappe Linfrö sått på kjänlig jord. 2:0 Födan för 2:ne kor och 3:ne får skall ägarne af Hemmanet bestå, så wäl Winter som sommartid på såwäl in som utägor der jordägaren betar sina. Men skulle så hända att twistighet skulle upstiga med födan för kreaturen, att de icke kan betas wintertid bland Jordägarens kreatur, så förbehåller wi oss uti Foder 2:ne häckar hö, 2:ne häckar kornhallm 3:ne tjåg Råghallm då kjärfwen skall wäga 2.ne lispund, 3:0 Till husrum uti Mangården förbehåller wi oss den bod med brygghus stående norr i Gården som skall af oss inredas till boningstad att nyttja under wår öfriga Lifstid. Husrum för Kreaturen samt foder om så behöfves förbehåller wi oss de 3:ne små husen stående Söder i gården, hvilka alla så wäl i mann som Ladugård efter bådas wår död tillfaller Hemmanet och skall af Gårdsägaren widmagthållas både till wäggar och tak. 4:0 Men slutligen då endera af oss med Döden afgår, försvinner hällften utaf Undantaget så wäl uti Spannemålen som Foder för kreaturen men husen får begagnas äfter hwad som förr är utnämnt. 5:0 Och til Wedbrand förbehålles 2:ne Famnar wed – en famn Björk och en famn Barrwed – och 2 lass Småwed för warje år, som skall hemskaffas af Jordägaren och af denne wed får icke något försvinna då endera af oss med döden afgår. 6:0 Och skulle wi wid något tillfälle utaf Ållderdoms svagheter behöfwa någon schutz bör jordägaren sådant utgöra.
Att sådant är skiett mäd god överläggning uti vettnes närvaro uti Himmelsberga den 4:de Juni 1842. Lars Andersson Anna Magnus dotter Åfvanskrevne Vilkor skola af Oss obrottsligen efterlefvas och uppfyllas: Johan Larsson Stina Pehrs dotter Idag inrymmer undantagsstugan en kvarnutställning med modeller av kvarnar och information om kvarnarnas historia och funktion.
Bodlängan
Mangårdens södra sidobyggnad är en bodlänga, troligen uppförd mot slutet av 1700-talet av ek i skiftesverk. Intill sommarköket med sin öppna spis och bakugn i öster ligger visthusboden med trappa upp till spannmålsvinden. Här står bl a en större hemkvarn. Nästa avdelning är mjölkkammaren med åtskilliga laggkärl och smörkärnor, en salttina i form av en urholkad trädstam samt en gammal handseparator. Längst i väster finns snickareboden med svarvstol.
För eldfarans skull är taket täckt av torv, vilket var det gängse bruket även på manbyggningarna före tegeltakens tid. Över själva takbräderna lades ett lager halm eller tång, vilket sedan täcktes med två lager torv, det undre med grässvålen nedåt och det övre tvärtom. Torven hålls på plats av kantställda bräder längs takfoten, s k mullbräder, fästade i takbräderna med takkrokar av ene eller järn. Takfoten skyddas av en rad tunna kalkstensflisor, vilka kallas droppflisor. De sticker endast någon fot upp under torven och tjänar samma syfte som en modern hängränna, att hålla droppvattnet borta från timmerväggarna. Skarven mellan stenarna täcktes med en bit näver.
Stallängan
Ladugårdsplanen inramas av tre vasstäckta längor, den södra sammanbyggd med bodlängan och liksom denna uppförd under 1700-talet. Här finns hemlighus, loge, mangelbod med stenmangel och byns första cykel från 1895 med träfälgar, stall och vagnbod. Stallet har fyra mycket smala och korta spiltor, tydligt avpassade för de små ölandshästarna. De var en av världens minsta hästraser, men dog ut redan under 1800-talet.
Loglängan
Vinkelrätt mot stallängan reser sig gårdens loglänga ut mot bygatan. Den innehåller på ömse sidor om portskjulet ett smalt mittrum, uppbyggt av kraftiga tiljor, själva trösklogen, samt två lador, s k lagolv. Det var på logen bönderna handtröskade med slaga. På den södra logen står ett tröskverk i trä. Sådana kom i bruk här i bygden omkring 1870. Det drevs oftast runt med hjälp av kor eller oxar, som kopplades fast i den s k vandringen ute på ladugårdsplanen. I lagolvet i söder står arbetsvagnar och en självavläggare och vid sidan av portskjulet förvaras slädar och kälkar. På den norra logen finns kastverk för rensning av spannmålen. Ovanför portskjulet hänger en vackert utsirad namnbräda som en gång prytt aktern på den ståtliga fullriggaren Birgitte Melchior av Köpenhamn. Otaliga segelfartyg har slutat sina resor på något av den östra ölandskustens många farliga grund. Vraken såldes på strandauktion och betydde gott byggnadsvirke i en då skogfattig trakt. Galjonsfigurer och namnbräden togs om hand och spikades upp på ladugårdsväggarna. Om detta skrev redan Carl von Linné på sin öländska resa 1741.
Ladulängan
Den norra gårdslängan är fähuset och här höll man djur ännu in på 1950-talet. De minimala fönstergluggarna och båsen av kantställda kalkstenshällar bär en prägel av stor ålderdomlighet och primitivitet. I de fyra träbåsen stod oxarna, vilka användes som dragare. Ännu så sent som 1948 fanns inte mindre än 139 oxar kvar i jordbruket, främst uppe på norra Öland. Innanför avbalkningarna i den östra delen av fähuset hade fåren och hönsen sina platser.
Källa: Anders Nilson, Himmelsberga – Kulturhistoriska notiser kring en gammal öländsk radby, Barometerns förlag