Varje år i juli firas traditionsenligt Öland-Amerikadagen här på Himmelsberga i samarbete med Emigrantinstitutets vänner.
2023 äger firandet rum 16 juli.
Högtidstal vid Öland-Amerikadagen 2017
”Kära Ölands- och Amerikavänner!
Det var för två år sedan på Bokmässan i Göteborg; den mässa en del kallar en Roskildefestival för intellektuella. Jag satt i Svenska Akademiens monter och hade ett samtal inför publik med Peter Englund, historikern, författaren och akademiledamoten. Vi kom bland annat att tala om de kraftiga folkvandringarna till Europa, som då växt i styrka och som förändrat den politiska kartan såväl i vårt land som på den europeiska kontinenten.
– Kommer vi nu in i ett nytt historiskt skede? frågade jag Peter Englund. – Är det en ny tidsperiod, som börjar i och med den omfattande migrationen i och till Europa?
– Jag vet inte, svarade han. – Låt mig som historiker få återkomma om ett antal år för att rätt kunna svara på den frågan. Som historiker måste man få perspektiv på det som sker och det kan man sällan få just när händelserna äger rum.
Han måste naturligtvis svara så. Historiens viktigaste uppgift är ju, har någon sagt, att kunna se egen tid på avstånd och komma äldre tid nära.
Vi fortsatte samtalet på Bokmässan Peter Englund och jag och kom vi in på den speciella teknik Englund använder när han skriver, där han låter läsaren möta enskilda, väl dokumenterade människor och genom dem få oss andra att uppleva det historiska händelseförloppet. Det personliga blandas med det officiella, den privata och lilla världens trådar vävs samman med den stora världens, när man t.ex. får uppleva första världskrigets fasor och vardag genom människor som verkligen levde då. Det blir mer begripligt och nära på det sättet, för oss läsare.
Det var för övrigt precis vad som hänt just då fast på ett annat och brutalt sätt, konstaterade vi under samtalet på Bokmässan i september 2015. All statistik om migration och alla opersonliga siffror hade plötsligt fått en ny dimension, när den syriske pojken Aylan Kurdi, 3 år, flutit iland på stranden vid turkiska Bodrum, vilket skett bara några veckor före vårt samtal på mässan. För alla som såg lille Aylan förvandlades diagrammenen till andetag, tidningarnas rubriker blev plötsligt ögon och läppar. En kille, som borde varit full av liv, låg alldeles stilla vid vattenlinjen, och hela frågan fick en helt annan infallsvinkel. Det blev lättare att förstå vad som fanns bakom siffrorna, lättare att engagera sig, lättare att relatera till det egna livet.
Att låta historien speglas genom människor av kött och blod var en metod Vilhelm Moberg var väl förtrogen med. Hans väldiga ut- och invandrarepos är en dokumentation av vad som hände i vårt land under en för många svår tid skildrad genom enskilda människors upplevelser – så att vi förstår, så att vi nästan är där.
Moberg förmår också genom sina huvudpersoner få med det dubbla perspektiv, som är så karaktäristiskt för oss människor. Karl Oskar blickar framåt, ser fram mot det nya, är beredd att ta itu med allehanda svårigheter och med sina kraftfulla nävar skapa en dräglig tillvaro för sin familj. Kristina, som har svårt att inte vända sig om, kan inte släppa banden med det förgångna, lever delvis kvar i det gamla landet. Tydligare har det nog aldrig illustrerats att vi alla lever mellan gårdag och morgondag, mellan erfarenheter och drömmar. En dubbelhet som för övrigt även kan beskådas i Axel Olssons fina emigrantstaty vid hamninloppet i Karlshamn.
Även på denna ö lämnade folk sin hem- och födelsebygd, det invanda, det man växt upp med, det man slitit med och oroats för och gjorde den, för den tiden, otroligt strapatsrika färden över havet till det stora landet i väster. Vilken vånda för dessa människor innan man fattade det slutgiltiga beslutet, vilken ångest när man tog farväl av släkt, grannar och vänner, vilka umbäranden under den tidvis riskfyllda överfarten. Det är svårt att rätt föreställa sig.
Författaren Per Gunnar Evander har någonstans skrivit att när någon eller några ger sig ut på en resa är det alltid svårast eller tyngst för den eller de som blir kvar på perrongen eller kajen. Jag vet inte om detta helt stämmer men säkert var det många på Öland och på fastlandet av de som blev kvar som genomfors av oro och ängslan under många och långa år även om det ibland kom livstecken från det nya landet.
Jag tänker på min gode vän författaren Theodor Kallifatides, som kom till Sverige från Grekland i unga år. Theos mor undrade hur han hade det när han kommit till Sverige och var orolig för att sonen skulle frysa eller fara illa i sitt nya land. I flera brev lugnade han henne så gott det gick men i ett av breven medgav Theo att det fanns svårigheter. Han skrev till sin mor att han höll på att drunkna i Sverige:
– Jag drunknar i det nya landet kära mor, drunknar i ett hav av å, ä och ö… Vackrare har väl ett nytt och främmande språk aldrig beskrivits, tror jag.
Språket är naturligtvis nyckeln till låset vad gäller gemenskap och kommunikation. Det gäller inte minst i vår tid och som bekant har politiska åsiktssäljare i Almedalen nyligen övertrumfat varandra i hur man snabbt skall kunna få nyanlända att ta emot information och kommunicera på det nya språket. Det gäller ju att kunna hantera de bastanta och egendomsrika substantiven, de smeksamma och flärdfulla adjektiven, de aktiva och verksamma verben, de finurliga och ibland oberäkneliga adverben och så naturligtvis de totalt hopplösa prepositionerna.
Det är svårt att sakligt debattera sådana frågor i vårt land för politiker och olika tyckare utan det blir tennis över det hela. Jag menar att man slår in sina påståenden och åsikter i form av servess och hoppas att det inte skall komma några returer. Ibland känns det som Horace Engdahl skriver i boken ”Cigaretten efteråt”:
– Om människor bara yttrade sig när de hade en välgrundad uppfattning skulle det mänskliga samtalet förmodligen avstanna.
Man brukar säga att en människa inte är sina kläder eller sitt utseende utan något mycket mer på samma sätt som man kan säga att ett stort land t.ex. i väster inte enbart är sin president eller sin statsledning, för att nu ta något aktuellt. Marguerite Yourcenar skriver i ”Hadrianus minnen” om att en människas levnadsgrafik komponeras av tre slingrande utdragna linjer, som närmar sig och avlägsnar sig från varandra oupphörligt. De tre linjerna är vad man trott sig vara, vad man velat vara och vad man varit.
Utan att fördjupa sig i filosofiska grubblerier kan man nog konstatera att detta stämmer tämligen väl. Det man trott och velat är inte alltid det som blivit. Och det räcker inte att tro eller vilja; det skall till aktivitet också.
– Du ska inte tro det bli sommar ifall inte nån sätter fart, som Ida trallar.
Det är med ideal, drömmar och förhoppningar som med cykellyktor, åtminstone sådana man hade förr som drevs med dymo, att de lyser först när man trampar framåt. Eller som Per Wästberg uttryckt det, när det gällt kunskap och inlärning:
– Böckerna vänder oss ryggen tills vi tar i dem.
Vågade gjorde ölänningarna, smålänningarna och alla de andra. De som i tusental klev i båtarna och företog färden från fattigdom eller religiös eller politisk förföljelse till något de bara anade konturerna av. Vi vet att de som kom över havet i många fall lyckades men i flera andra fall misslyckades, när guldet blev till sand, som det heter i visan. Fast lyckan söker man egentligen inte, har någon sagt. Man möter den, ofta helt överraskande och inte sällan kanske till och med på väg i motsatt riktning.
Just ”Vi kom över havet” heter för övrigt en bok som kom ut häromåret av författaren Julie Otsuka. I den berättas om en annan migration vid 1920-talets början, då unga japanska kvinnor skeppades över Stilla havet till sina blivande makar i USA. Främlingar de aldrig tidigare sett men som skulle möta vid kajen. Med sig hade de unga kvinnorna enbart det viktigaste de kunde tänka sig: sidenkimonos för bröllopsnatten, kalligrafipenslar och rispapper för breven hem och små Buddhafigurer för lycka och beskydd. Väl framme blev naturligtvis kulturkrocken massiv även om flertalet så småningom assimilerades enligt det nya samhällets normer och regler. Det är rörande och samtidigt upprörande läsning, både roande och oroande utefter känslosträngarnas hela register om en annan och ganska bortglömd migration.
Vid ett av mina besök i Minneapolis kom jag i kontakt med den genealogiska avdelningen på Gustavus Adolphus College. Bland mycket annat intressant förstod jag att man där såg tydliga skillnader mellan de olika generationernas inställning till det gamla landet. Det visades i en del sociologiska undersökningar som genomförts. Resultaten gällde i första hand svenskar eller skandinaver men var ett återkommande drag hos flertalet invandrargrupper.
Vad handlade det hela om? Jo, man konstaterade att invandrargenerationen naturligtvis aldrig glömde sitt gamla hemland utan höll kontakterna vid liv och många längtade givetvis tillbaka till släkt, vänner och natur. Deras barn, alltså andra generationen, kände också samhörigheten med traditioner och språk från Sverige. De hade ju fått detta berättat för sig eller fått det med gröten som man brukar säga.
Tredje och fjärde generationernas barn ville däremot stå fria gentemot det svenska, visade de undersökningar man genomfört. Man ville vara amerikaner fullt ut och inte fördjupa sig i gamla traditioner eller sedvänjor, som man tyckte att man inte berördes av. Man ville leva i nuet. Det svenska rörde enbart farfar eller mormor eller låg ännu längre tillbaka i tiden.
Men den femte och sjätte generationen började visa intresse för det som en gång varit, började vända blicken tillbaka och ställa frågor om varför, när, hur, vem och började söka sig åter till källorna. Hur är det den amerikanske författaren William Faulkner uttryckt saken: det förflutna är inte dött, det är inte ens förflutet. Idag är det med andra ord glädjande nog ett växande intresse för de svensk-amerikanska banden, inte minst från den unga generationens sida, enligt forskarna.
Jag har för övrigt själv haft glädjen att möta ett par sådana grupper från Gustavus Adolphus College av unga studenter, som kommit till Sverige som en del i studierna i skandinavistik, nordisk litteratur eller nordisk historia. Deras nyfikenhet är påtaglig och deras intresse och engagemang för Sverige vid tiden för utvandringen liksom för det moderna Sverige är stor.
Vad var det för ett Sverige, vad var det för ett Öland emigranterna lämnade kan man undra. Svårt att förstå kanske om man ser sig om på denna solens och vindarnas ö idag, när vi susar fram på nylagda vägar, stannar till vid pittoreska matställen, kopplar av på härliga stränder eller besöker idylliska byar. Vi kan inte fullt ut se de stora barnkullarna, den påfrestande trångboddheten, de dåliga vägarna, de långa arbetsdagarna, den bristfälliga sjuk- och åldringsvården och den ofta närvarande svälten. Det var ett annat Sverige, ett annat Öland, som fortfarande fanns kvar, i ett många gånger kargt och fattigt småbrukarsamhälle, långt före industrinationens tid och fjärran från informationssamhället.
Historikern Hans Villius och redaktören Olle Häger gjorde ett antal fantastiska program för SVT i samband med millennieskiftet, som en del av er kanske minns. Vad som emellertid inte kom med i serien var en replik en gammal dam i Lenhovda sa. Hon var 98 år gammal och berättade om gamla tider men blev allt mer sorgsen till sinnes ju mer hon berättade, eftersom nästan alla hon talade om var borta. Hon var ensam kvar i sin generation. När hon berättat allt hon ville säga gjorde hon en lång paus och Villius och Häger lät henne sitta i sina tankar men passade på att försiktigt stänga av kameran.
Så satt damen en bra stund och funderade men sedan harklade hon sig plötsligt och sa något, som med få ord fångade det då snart gångna seklet:
– Ja, se när jag var ung för länge sedan fanns det inte en knapp att trycka på.
De båda filmarna ångrade djupt att denna mästerliga mening inte kom med i programmet. Den sammanfattar hela 1900-talets utveckling med några enkla ord. Tänk själva efter på hur många knappar ni tryckt idag för att det praktiska livet skall fungera. Knappar för att tända ljuset, sätta på kaffekokaren eller spisen eller tvättmaskinen eller mikron. Ja, se när jag var ung för länge sedan fanns det inte en knapp att trycka på…
Det sägs lite skämtsamt om tyskarna att de måste man förstå sig på för att kunna älska medan fransmännen måste man älska för att kunna förstå sig på. Jag vet inte vilken av kategorierna ölänningarna hamnar i. Kanske finns de representerade i en alldeles egen avdelning, som påminner om orkidéerna på alvaret, som det är så lätt att gå förbi om man inte är uppmärksam eller tittar åt annat håll. Men om man bemödar sig om att verkligen upptäcka orkidéerna ser man vilken harmoni de utstrålar, vilken seghet och livskraft de representerar och vilka fina nyanser som går att uppfatta.
Någon har om orkidéerna på alvaret sagt att de är som intarsiainslag på det öländska matbordet. En fin bild. Kanske tänker man då på ett matbord, där generationerna kan samlas och lyssna till berättelser om gamla tider och om hur en del vågade det där djärva språnget till det nya och främmande landet. Om hur det gick för farfars far, eller var det kanske mormors bror, och göra historien levande. Och att inte glömma bort dessa många gånger namnlösa, som varit ekrar i historiens väldiga hjul.
Vid mitt första besök i Minneapolis företog vi en rundtur med en härlig svensk-amerikan. Han var nu pensionerad men sysselsatte sig med att resa runt med grupper från skandinavien och berätta om ”the settlers”. Han var full av historier och anekdoter och mycket pratglad. Avslutningsvis, efter en innehållsrik dagstur, kom vi till en liten nedlagd skola, som nu fungerade som museum. Vår guide berättade om när skolan byggts och hur undervisningen bedrivits men att skolan så småningom övergått till att bli ett minnesmärke över tid som farit.
Vi gick runt och tittade på gamla planscher, foton, brev och annat som fanns i hyllorna. Vi provsatt bänkarna och någon ställde sig till och med på skoj i skamvrån. När vi var klara sa mannen att vi skulle kunna hinna med en sak till. Så vi följde med honom till baksidan av huset, där det fanns en liten kyrkogård vid skogsbrynet. Vi gick dit och följde efter guiden in genom staketet. Den tidigare så pratglade mannen var nu helt tyst. Vi undrade lite över detta men trodde kanske att tystnaden berodde på respekt för den plats vi var på.
Någon minut gick och vi började så smått se oss omkring – såg den sköna sommarhimlen som såg ut som himlen brukar göra i Sverige, hörde fåglarna som nästan kvittrade på svenska, tyckte vi. Lade märke till träden vid skogsbrynet, som liknande skogsdungarna vi var vana vid. Efter ytterligare några långa sekunder började vi titta på gravarnas kors och läste namnen tyst för oss själva: Petersson, Anderson, Lundberg, Dahlman, Nilsson. Bara svenska namn på träkorsen.
Då sa mannen, som noga hade registrerat vad vi haft blickarna riktade mot:
– Mina kära vänner! Jag ville ge er denna speciella upplevelse under tystnad som avslutning. Ni har rest långt, ni har farit till ett annat land, ni har kommit till en annan kontinent, ni har tagit er över ett stort hav. Men när ni ser er omkring och ser himlen, naturen, hör fåglarna och läser alla namnen på korsen, då förstår ni att trots den långa resan har ni ändå kommit hem. Ni är hemma! Welcome home! God bless you!
Och det kändes precis så. Vi var hemma trots de många milen. Närhet är inte alltid en fråga om avstånd och det förflutna kändes inte längre förflutet. Och vi förstod Pettersson, Andersson, Lundberg, Dahlman och Nilsson och alla de andra, som vi var omgivna av, och varför de hade slagit sig ned just i dessa trakter. Och vi var fulla av beundran för deras mod, deras kamp och deras livsgärning.”